Att faktiskt våga prata om det som gör ont.
 
 
Jag trodde inte att det skulle kännas så svårt att prata om saker som varit, som till viss del ligger kvar och skaver. Som en tunn sårskorpa, lätt att klia sönder, många gånger om. Jag är rädd. Så in i nordens rädd för vakna upp en dag och inse att jag inte älskat mig själv den tiden jag fanns här. Att jag gjort saker för andras skull.  Jag har varit där, långt nere i självförakt, bantning och svält. Åtaliga timmar på skoltoaletter och i skogen, med röda, nariga knogar då dom skavde emot tänderna alla dom gånger jag inte kunde behålla maten jag åt. Då jag inte ville. Alla gånger jag sagt jag mår bra när tårarna bränt som eld. När jag lurade alla i min närhet.  Redan i mellanstadiet, när jag fortafarande lekte med mina barbiedockor bakom stängda dörrar, så fanns tankar om min kropp. Att min kropp var fel och inte tillräcklig. Min familj och min släkt har alltid jagat efter någon slags kroppslig perfektion, jag säger det utan att döma. Utan att lägga någon skuld på någon, jag tror inte att de visste bättre. Tänk om jag kunde få prata med mitt 12 åriga jag.. Krama om den lilla tjejen.  Min mamma har genomgått en gastric by pass, jag har varit rädd att jag själv ska hamna där. Jag har vägt 120kg, bantat ner mig till 70, gått upp till 99 och nu står jag med andan i halsen, men vågen har jag kastat ut. Jag har styrketränat, trodde mig ha hittat min väg till lycka, den var där en stund, lyckan.  Tills dess att min hjärna tog över. Det var ca 10 månader sen det bara tog tvärstopp och sen dess har jag inte rört en vikt eller satt min fot på gymet.. Jag fann mig själv återigen med att laborera med min mat. Ansåg att jag borde äta mindre, ville att mina muskler skulle synas. Att jag var pigg, stark och mådde bra precis innan dessa tankar tog vid struntade jag i. Jag tänkte att jag också borde "deffa", som alla andra och så blev jag besatt. Igen. Och så tappade jag orken. Jag har fortfarande tappat orken. Jag ville skrika. Jag vill skrika.  Att det här inte är för mig. Att jag bara vill få vara nöjd med mig själv. Att det bara är min kropp och att den ser ut såhär. Det är bara en kropp. Det finns inget värde i den mer än att den är fantastisk! Den är det. Den är bara mitt skal. Just nu vill jag bara hitta tillbaka till glädjen den gav mig när jag orkade springa och endorfinerna gav mig vardaglig, lycklig puls. Endorfiner bara för mig. För att jag ville springa. Jag är så obotligt trött på kroppshets att jag vill kräkas på alla inslag som påminner mig om den. Varje dag. Och dessa känslor bottnar nånstans där inne, som djupt satta spår i själen. Och jag vill inte mer. Jag tänker att min kropp är fantastisk. Och nåndag, snart, ska jag snöra på mig skorna och prova. Liter i taget. För det är min själ värd. Den är värd kravlösa endorfiner. Kravlös rörelse. Kravlös kärlek till mig själv. Jag är jag och det räcker så. Det räcker så in i helvete mycket.. ♥
 
 
Morgonen är min bästa tid.
 
 
 
Vad jag älskar augustimornar. Jag älskar tidiga mornar vilken månad som helst egentligen, morgonmänniska som jag är. I morse kokade jag kaffe och tog med mig vovvarna till sjön i den magiska dimman efter en kall natt. Här kan jag sitta nästan hur länge som helst. Träden börjar skifta i färg och det gör mig lite lycklig i själen, lite sådär att man knappt törs uttala det. Sensommar när den är som vackrast. En bris av sommar hänger kvar, det gör den. Binja rusar ut i sjön och jag blir så glad att se henne så glad. Min fina lilla tjej, vilken kompis det är. Och medans de busar av sig sätter jag mig en stund och försöker ta in allt det vackra i just denna stund. En stund jag ska plocka fram när mörkret sänker sig och jag tror att det aldrig kommer en vacker augustimorgon igen. Här och nu. Tack moder jord. ♥
Första mars.
 
Och så kom den äntligen, mars månad.
Jag tänker att det är fritt fram att tycka att det är den första vårmånaden, 
och den kom med dimma och rimfrost. Så vackert att jag tappar andan. 
 
 
Tyson känner ni igen. Lyckan att få vara med och hoppa runt i skogen. 
 
 
Vi tog oss upp på berget några kilometer härifrån.
Mjölkvit himmel och trötta ben. Kaffe i koppen och kalla kinder. 
 
 
Jag tjatar högljutt om hur vackra tallarna är i sina fäger, speciellt ihop med frosten och Karin skrattar. Jag fortsätter en stund till innan jag tystnar. Kan inte sluta se mig omkring. 
 
 
 
Det är något alldeles särskilt med detta ställe. Jag blir lika hänförd varenda gång jag är där. Jag känner mig så nära naturen och tystnaden. Jag hoppas mars kommer med inspiration till mig. Den började på bästa sätt!