En helg i mars.
 
 
Försökt mig på ett helt vanligt självporträtt med ögonkontakt. Det är ju inte alltför ofta ni ser mig här. Såhär ser jag ut alltsomoftast. Trassligt hår och grå topp. 
 
 
Druckit rödvin och ätit tapas hemma hos storebror med tjej. Sovit på deras soffa och gått morgonpromenad i ett kallt Kopparberg. 
 
 
Ätit ännu mer, här hemma hos Jenny där hon som alltid dukar upp fullt bord med godsaker. Plus för eko, gluten och sockerfritt. Mums! Förstår inte hur hon bara fixar på en höft sådär. 
 
 
Har jag sagt att jag ÄLSKAR fönsterljus? Nu vet ni. Vi pratar ikapp oss om livet och om den här vårvintern som verkar vara ungefär hur lång som helst. 
 
 
Den här lilla fisen har fyllt ett år, självklart firar vi med grisöron, partyhatt och en tid hos vetrinären för 1 årsspruta. Men det vet hon inte än. 
 
 
Det var den helgen och nu är det måndag.
Solen skiner från blå himmel och jag ska klämma in en lunch med en vän innan kvällsjobb. Fint! 
 
 
Den allra sista söndagen i februari.
 
 
 
 
 
 
Söndagsmorgon med alldeles för stora raggsockor mot kalla trädgolv. Innan jag riktigt vaknat kokar jag kaffe och lovar skogspromenad i dimman till två tjejer som trycker vid ytterdörren. Tankarna får vandra fritt och jag lyssnar helst på fåglarna som kvittrar om vår. Det vilar en sån tacksamhet i mig över att ljuset äntligen är här. Igen. Så tacksam över den här ljusa, lugna och sista söndagsmorgonen i februari. För mig är mars den allra första, riktiga vårmånaden. Nu är det på riktigt tillåtet att börja längta lite. Jag startar en tvätt och hjärtat kommer hem med vita tulpaner och kysser mig fjäderlätt i pannan, med en känsla bara han kan ge. 
Vardagliga saker och fredagskänsla.
 
 
 
Morgonpigg Binja som är redo för allt närsomhelst. Det fnns så mycket energi i denna lilla kropp. Om bara några dagar fyller hon 1 år. 1?! Min bästa vän på fyra ben. Som en skugga följer hon mig, hon är verkligen med hela tiden och det känns som hon alltid funnits hos oss. Finaste jag vet.
 
 
Dessa mittemellan känslorna. Vårvinter. Jag längtar framåt men samtidigt är det är fint nu. För bara nån dag sedan var skogen klädd i vitaste vitt och nu inte. Jag får nästan nypa mig i armen, hur fort har inte februari gått? Det är som om jag äntligen vaknat upp ur min dvala som jag legat i sedan november. Det blir bara ljusare nu och alltdär har vi framför oss. Hur underbart är det inte? Jag har fredagskänslor som bubblar i kroppen, även då helgen kommer handla om mestadels jobb. Men det gör ingenting. 
 
 
Min bild på framsidan av en bok. Hur märkligt och mäktigt det kan kännas!
 
 
 
Du vackra tall. ♥
 
 
 Glad fredag kära ni!