Tisdag, vårkänslor och dagens kontor.
 
 
 
 
 
 
Vilket underbart väder, det gör verkligen underverk med mitt humör!
Att det sedan känns lite väl tidigt med takdropp, fågelsång och torr, grusig asfalt är något jag inte tänker ägna en tanke åt just idag. Jag känner hur inspirationen fyller mig från huvudet till tårna och denna tisdag är den bästa tisdagen på länge. 
 
Jag kommer hem till Elin, vi mumsar frukost och dricker några för många koppar kaffe, pratar ikapp oss om livet och det känns som jag alltid känt henne. Vi jobbar ihop när tiden finns och jag är så glad, som jag sagt förut, att ha någon i min närhet som är lika kreativt galen som jag själv. Vi fortsätter med produktfotografering till hennes webbshop, men jag kan inte låta bli att gå bananas i hennes hem varje gång jag är där. Det finns alltid en ny vinkel att fota och vi har sällskap katterna mest hela tiden. Och ljuset, ljuset! Jag blir stående i dörröppningen till hennes sovrum och jag vill gråta en skvätt, eller kasta mig ned bland kuddar och solstrålar. 
 
Tack för denna dag, livet. ♥
Att faktiskt våga prata om det som gör ont.
 
 
Jag trodde inte att det skulle kännas så svårt att prata om saker som varit, som till viss del ligger kvar och skaver. Som en tunn sårskorpa, lätt att klia sönder, många gånger om. Jag är rädd. Så in i nordens rädd för vakna upp en dag och inse att jag inte älskat mig själv den tiden jag fanns här. Att jag gjort saker för andras skull.  Jag har varit där, långt nere i självförakt, bantning och svält. Åtaliga timmar på skoltoaletter och i skogen, med röda, nariga knogar då dom skavde emot tänderna alla dom gånger jag inte kunde behålla maten jag åt. Då jag inte ville. Alla gånger jag sagt jag mår bra när tårarna bränt som eld. När jag lurade alla i min närhet.  Redan i mellanstadiet, när jag fortafarande lekte med mina barbiedockor bakom stängda dörrar, så fanns tankar om min kropp. Att min kropp var fel och inte tillräcklig. Min familj och min släkt har alltid jagat efter någon slags kroppslig perfektion, jag säger det utan att döma. Utan att lägga någon skuld på någon, jag tror inte att de visste bättre. Tänk om jag kunde få prata med mitt 12 åriga jag.. Krama om den lilla tjejen.  Min mamma har genomgått en gastric by pass, jag har varit rädd att jag själv ska hamna där. Jag har vägt 120kg, bantat ner mig till 70, gått upp till 99 och nu står jag med andan i halsen, men vågen har jag kastat ut. Jag har styrketränat, trodde mig ha hittat min väg till lycka, den var där en stund, lyckan.  Tills dess att min hjärna tog över. Det var ca 10 månader sen det bara tog tvärstopp och sen dess har jag inte rört en vikt eller satt min fot på gymet.. Jag fann mig själv återigen med att laborera med min mat. Ansåg att jag borde äta mindre, ville att mina muskler skulle synas. Att jag var pigg, stark och mådde bra precis innan dessa tankar tog vid struntade jag i. Jag tänkte att jag också borde "deffa", som alla andra och så blev jag besatt. Igen. Och så tappade jag orken. Jag har fortfarande tappat orken. Jag ville skrika. Jag vill skrika.  Att det här inte är för mig. Att jag bara vill få vara nöjd med mig själv. Att det bara är min kropp och att den ser ut såhär. Det är bara en kropp. Det finns inget värde i den mer än att den är fantastisk! Den är det. Den är bara mitt skal. Just nu vill jag bara hitta tillbaka till glädjen den gav mig när jag orkade springa och endorfinerna gav mig vardaglig, lycklig puls. Endorfiner bara för mig. För att jag ville springa. Jag är så obotligt trött på kroppshets att jag vill kräkas på alla inslag som påminner mig om den. Varje dag. Och dessa känslor bottnar nånstans där inne, som djupt satta spår i själen. Och jag vill inte mer. Jag tänker att min kropp är fantastisk. Och nåndag, snart, ska jag snöra på mig skorna och prova. Liter i taget. För det är min själ värd. Den är värd kravlösa endorfiner. Kravlös rörelse. Kravlös kärlek till mig själv. Jag är jag och det räcker så. Det räcker så in i helvete mycket.. ♥
 
 
En helg i februari.
 
 
Produktfoton till kommande webbshop. 
 
 
Lovis. Charmtroll. 
 
 
Två av mina bästa tjejer i världen. 
 
 
Kaffe med storebror, lillebror, en hög med hundar och så vidare..  
 
 
Storebrors tjej matchar naturen och hundarna. 
 
Helgen fick andas återhämtning och reflektion. Jag har sovit, ätit, sovit igen och umgåtts med människor som betyder allt. Däremellan har jag jobbat med produktbilder och busat med hundar. Hoppat i sängen med Lovis och Elsa, bakat sockerkaka och druckit alldeles för mycket kaffe. Att två dagar kan gå så fort och innehålla så mycket. Dagar som betyder mycket i en salig blandning av skratt, några tårar och närhet. Och en stilla stund framför kaminen på spikmattan. Total tystnad och avkopppling.
 
Det är måndag igen och jag ska kicka igång den här veckan, alldeles, alldeles strax. 
 
Hoppas ni haft en fin helg och tack för att ni peppar och finns här med mig! ♥