Att faktiskt våga prata om det som gör ont.
 
 
Jag trodde inte att det skulle kännas så svårt att prata om saker som varit, som till viss del ligger kvar och skaver. Som en tunn sårskorpa, lätt att klia sönder, många gånger om. Jag är rädd. Så in i nordens rädd för vakna upp en dag och inse att jag inte älskat mig själv den tiden jag fanns här. Att jag gjort saker för andras skull.  Jag har varit där, långt nere i självförakt, bantning och svält. Åtaliga timmar på skoltoaletter och i skogen, med röda, nariga knogar då dom skavde emot tänderna alla dom gånger jag inte kunde behålla maten jag åt. Då jag inte ville. Alla gånger jag sagt jag mår bra när tårarna bränt som eld. När jag lurade alla i min närhet.  Redan i mellanstadiet, när jag fortafarande lekte med mina barbiedockor bakom stängda dörrar, så fanns tankar om min kropp. Att min kropp var fel och inte tillräcklig. Min familj och min släkt har alltid jagat efter någon slags kroppslig perfektion, jag säger det utan att döma. Utan att lägga någon skuld på någon, jag tror inte att de visste bättre. Tänk om jag kunde få prata med mitt 12 åriga jag.. Krama om den lilla tjejen.  Min mamma har genomgått en gastric by pass, jag har varit rädd att jag själv ska hamna där. Jag har vägt 120kg, bantat ner mig till 70, gått upp till 99 och nu står jag med andan i halsen, men vågen har jag kastat ut. Jag har styrketränat, trodde mig ha hittat min väg till lycka, den var där en stund, lyckan.  Tills dess att min hjärna tog över. Det var ca 10 månader sen det bara tog tvärstopp och sen dess har jag inte rört en vikt eller satt min fot på gymet.. Jag fann mig själv återigen med att laborera med min mat. Ansåg att jag borde äta mindre, ville att mina muskler skulle synas. Att jag var pigg, stark och mådde bra precis innan dessa tankar tog vid struntade jag i. Jag tänkte att jag också borde "deffa", som alla andra och så blev jag besatt. Igen. Och så tappade jag orken. Jag har fortfarande tappat orken. Jag ville skrika. Jag vill skrika.  Att det här inte är för mig. Att jag bara vill få vara nöjd med mig själv. Att det bara är min kropp och att den ser ut såhär. Det är bara en kropp. Det finns inget värde i den mer än att den är fantastisk! Den är det. Den är bara mitt skal. Just nu vill jag bara hitta tillbaka till glädjen den gav mig när jag orkade springa och endorfinerna gav mig vardaglig, lycklig puls. Endorfiner bara för mig. För att jag ville springa. Jag är så obotligt trött på kroppshets att jag vill kräkas på alla inslag som påminner mig om den. Varje dag. Och dessa känslor bottnar nånstans där inne, som djupt satta spår i själen. Och jag vill inte mer. Jag tänker att min kropp är fantastisk. Och nåndag, snart, ska jag snöra på mig skorna och prova. Liter i taget. För det är min själ värd. Den är värd kravlösa endorfiner. Kravlös rörelse. Kravlös kärlek till mig själv. Jag är jag och det räcker så. Det räcker så in i helvete mycket.. ♥
 
 
#1 - Anonym

Håller med dig så in i bängen! Bara för mig själv..... Bara för att jag mår bra, bara när jag har ork & behöver det. För då är det roligt! Just där är jag nu! Snart ses vi äter, dricker skrattar & kanske gråter. Bara för att vi kan! ❤️ /A

#2 - WWW.angusfoto.blogg.se

Fina Angelica. Du är så klok och bra, du bär på så nycket o jag uppskattar så dina ärliga fina inlägg. Stor kram min vackra

#3 - Anonym

Så sanna ord...
Du är precis som jag. Gått upp, bantat ner. Gått upp ännu mer, bantat igen. Igen, igen, igen. Tränat bara för att bli smal. Längtat efter att lära mig spy. Började med påsbantning när jag var 12-13. Inte alls tjock, utan normal, så bantade jag sönder hela min kropp. Ställde den i evigt svältläge. Förstörde hela min självbild. Nu är sociala medier full av deffade kroppar, nyttiga matlådor, duktiga flickor och pojkar med hashtags som #kanjagkandu #fucklagom #tränaförattäta osv. Trots att de ser ut som fotomodeller för gym så är de "bara lite lagom" de tränar... De står ingenstans att många av dem lider av träningsberoende. Att många av dem förmodligen har ätstörningar. De hashtagen finns inte med, inga #spyrofta inga #hopparalltgott. Vi matas med lyckligt, välstädat, trimmat, nyttigt... Har slutat följa dem. Följer ist Lady Dahmer, Stina Wolter, Kobranhuggertill m.fl. Kroppsaktivism, ett förbannat bra ord som numer tar över sociala medier långsamt. Vi ska äta för att de är gott. Vi ska träna för att de är härligt och skönt. Vi ska göra allt för oss och för att vi vill. Inten för att passa in i mallar. Inte för att vara duktig. Jag känner inte dig, du känner inte mig. Men, vi känner detsamma inför kropphets läser jag. Vi och så många andra. Nu tar vi över världen och visar allas lika värde. Visar barn av idag att mat och träning är gott och kul. Slutar tjata storlek och nyttigt. Du är på god väg, de märks i dina tankar. Hejjar på dig på avstånd! Stor kram från en okänd!

#4 - Veronica

Usch vad jag känner igen mig i detta. Saken är att den handlar inte om att man blir nöjd med sin kropp när den ser ut på ett särskilt sätt, för jag kan garantera att man börjar inte älska sig själv så fort man blir så smal eller vältränad som man vill. Nej det handlar om att bygga upp en självkänsla, acceptans och kärlek till sig själv och sin kropp och jobba på den hela livet. Det är det som samhället borde fokusera på istället för tränings- och utseendehets. Bra skrivet av dig Angelica, fortsätt med det tankesättet! <3

#5 - Malin

Många känner igen sig allt för väl och likaså jag... förskräckligt egentligen när man tänker efter... vad man gör mot sig själv och hur man kan vara så otacksam sin kropp... borde man inte förstå att alla är vi olika... inget är normalt.

KRAM

#6 - Emma

Det här gick rakt in i hjärtat. Känner igen mig i varje ord. Du är fantastiskt vacker precis som du är!

#7 - Rania {Rowan Tree}

Åh men fina du som är så otroligt vacker och som jag tycker ser så hälsosam och har ett lyster över dig. Jag skrev själv om jämförelse och det ytliga på bloggen för ett tag sedan och fick så himla mycket bra tips, bland annat att inte jämför sig med någon annan än sitt tidigare jag och även att använda sig av mantrat "
JAG ÄR INTE KOMMEN TILL DENNA JORD FÖR ATT VARA SNYGG" för ack så sant det är!

Gör saker som du tycker är roligt, skratta, ät gott och bara SKIT i allt annat. Det enda som spelar någon roll här i livet är att njuta, må bra och vara sann mot sig själv. Kram till dig och önskar dig en fantastiskt fin helg full av kravlösa endorfiner!

#8 - Elin [ n e v n a r i e n ]

Det är så lätt att jämföra sig. Jag är där själv, varje dag och varje dag undrar jag varför i helvete jag bryr mig så mycket om hur andra ser ut och jag inte ser ut. När jag mår bra och har det bra och ja... när jag vill äta saker för att det är gott och springa för att jag vill och inte för att jag ska bli smalare. Fy tusan vad svårt det ska vara att bara koppla bort :((

#9 - Jenny

Tack för din styrka, att du vill dela med dig . Jag känner igen mig i det du skriver, och jag har också varit där, bakom stängd dörr och undrat varför ser jag ut såhär när alla andra ser ut sådär? Det måste vara fel på mig, felfelfel, och den där lilla tjejjen visste inte bättre än att börja döma och se ned på sig själv- inte bara det kroppsliga utan även det innanför. Och jag tänker ibland, att komma tillbaka och verkligen låta mig vara jag, behöver få ta tid. Kanske dubbelt så lång tid, och det får vara så. Skogen och havet, det helar mig, precis som för dig, och jag är tacksam att jag har funnit en plats där min själ verkligen får blomstra, och för varje dag spricker den ut mer och mer. Gym är inget för mig heller, jag har tur , då jag har hittat skidåkningen och kan även jogga ibland för att det faktiskt känns roligt. . Men det är inte alltid roligt, jag får bita ihop och bara göra. Och jag märker även, när jag tar ut mig fysiskt, orkar jag inte ta ut mig fysiskt lika mycket- därför bara gör jag, jag tar ut mig allt vad jag kan. Ibland mer ibland mindre. Och det känns bra, jag blir glad och lycklig- fri på något vis.

Det är styrka att kunna vara själv, med sig själv, jag tror finns det så hittar man nycklarna till allt det andra också. Att våga visa sina känslor är styrka om något, Du är stark och otroligt vacker. Hälsa skogen från mig! :). och glöm inte, för att ta ett steg fram, behöver man faktiskt backa ibland.
Kramar

#10 - SSANNAALICIA

Du är fantastisk PRECIS som du är.

#11 - Isabell

Det gör så hjärtskärande ont att läsa detta. Men så jäkla bra skrivet.

#12 - Emmelie - mamma till två och ssk-student.

Så starkt att berätta om detta, heja dig. Jag tror på dig!