Det är vår i skogen.
 
 
 
 
 
 
Varje år vid den här tiden hörni, hur mycket kan man längta efter grönska?
Jag går i skogen där regndropparna hänger tungt på granarna, där letar jag febrilt efter vårtecken. Tussilago, snödroppar och sången från koltrasten. Tre saker som skänker så mycket glädje just nu. 
 
 
 
 
Dagar jag längtat efter.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag kan inte se mig mätt på snötäckta granar. Vi packar ner kaffetermosen i väskan, och daddelbollarna med smak av pepparkaka var ljuvliga att äta där i skogen. Vi stannar vid ett naturreservat jag inte hade en aning om fanns så nära. Snön yrde och fingrarna blev snabbt kalla. Jag har svårt ta in det. Att det är vinter nu och att november snart är över. Jag har smygstartat advent lite och i fönstren lyser stjärnorna upp mörkret. 
Dagar som dessa, som jag längtar efter är här nu. Det är så vackert och jag vill inte gå in. 
 
 
 
 
Tredje november.
 
 
 
 
 
November.
Redan innan månaden börjat sitter den som en liten tagg i mig, jag blir så himla påverkad av mörkret. I morse kändes det annorlunda och ljuset var magiskt. Regndroppar på granarna, som är bland det vackraste jag vet. Och tystnaden, när det känns som man är i harmoni med skogen och jag blir stående där. Drar in kall och frisk luft i lungorna. Löven på marken är klädda i frost och det prasslar till när en ekorre skyndar sig förbi och iväg. Stunder som dessa är stunder som ger mig energi och hopp om att det är okej. Det är okej med november och den varar inte förevigt.Tills dess att den är över ska jag ändå försöka bli vän med den mörkaste månaden på året. Välkommen November. Jag lovar, jag ska försöka ta vara på dig.