20160328
 
Det är måndag och jag har gått av min jobbhelg, påsken är nästan över.
Jag hälsar på hos mormor och morfar en stund, 
 dricker kaffe med grädde och så tar jag det här porträttet i fönsterljuset. 
 
 
 
Min mamma i unga år. Jag tittar alltid på gamla foton när jag är här, och tycks alltid finna något nytt sen sist. Lamporna får jag låna hem till mitt köksfönster, mormors garderober är som små skattkistor. 
 
 
Gröna fingrar, det har dom båda två och jag tänker att det hade varit roligt att ha ärvt den genen.
Deras trädgård är alltid en fröjd för ögat. 
 
 
 Och så pratar vi lite om sommaren, om västkusten och om livet. Innan jag går får jag med mig morfars hemrökta regnbåge. Den alltså. 
Morgontimma.
 
 
 
 
 
Jag älskar när jag har tiden att starta dagen utomhus. 
Jag älskar när dimman ligger tjock över åkrarna. 
Jag älskar att vårfåglarna kvittar och att svanarna har återvänt och landat
i det öppna delarna av den frusna sjön. 
Jag älskar hur naturens färger smälter ihop och skapar en tavla i mitt inre. 
Jag älskar de skiftande årstiderna och jag älskar att jag har förmågan att hitta det vackra i dem alla. 
Jag älskar att ha lediga dagar mitt i veckan, då jag får chansen att vara alldeles ensam och skapa. Vara i stunden. Stunden denna morgontimma. Med henne där. I dimman. Magiskt. 
 
Sverige - Köpenhamn.
 
 
Nånstans mellan vinter och vår möter vi Skåne. Vackra, vackra skåne. Där var åkrarna gröna och snödropparna slogs om plats på gräsmattorna. Jag ville nästan gråta en skvätt. Ni vet hur det känns när det blir lite övermäktigt och lyckan bubblar som champagne i magen? 
 
 
Även om Köpenhamn var målet tog vi runda på kustväg 9. Det namnet har satt sig i mitt minne sedan första gången vi var där. Smygehuk. Jag älskar. Nästa gång måste jag tillbaka till Kåseberga.    
Redan första gången jag var där längtade jag tillbaka, innan vi åkt därifrån. 
 
 
 
 
 
 
 
Vi hade lördag i Nyhavn. Husen, våren, atmosfären och människorna. När ett helt land tinar upp från vinterhalvåret. Solen sken från en stundvis klarblå himmel. Jag fick påminna mig själv flera gånger om att det faktiskt bara är mars, när vindarna från havet fick håret på hela kroppen att ställa sig upp. Däremellan åkte jackorna av och jag fick nypa mig i armen, 
 
 
När söndagsmorgonen kom och vi var mätta på hotellfrukost och mätta på folkvimlet packade vi in oss i bilen och startade hemåt. Det är så härligt att inte ha någon tid att passa, stanna där man vill och kyssas vid havet. Där sanden är vit och där himmel och hav inte tycks skiljas från varandra. 
 
 
 
 
 
Jag känner mig alltid så levande vid havet.
Färgerna. Det är mjukt, stort och stilla. Doften av tång och salt.
Vid strandkanten satt jag på huk och lät det iskalla vattnet skölja upp över mina händer, och från ingenstans kom det en lycklig golden som for förbi mig som en vind. Rätt ut i havet. Han stannar upp och tittar på mig, jag tror han blev lika förvånad över att jag var där som jag var över honom. Sedan springer han vidare och sluter upp brevid sin husse 50 meter bort. Och så vandrar vi hand i hand tillbaka till bilen.
 
Nu är jag hemma i skogen och jag kramar granar och gosar med katterna. 
Skogen, havet. Jag älskar att få kontrasterna. Jag är fylld av ny energi.