På min svarta favoritstol.
 
Här, bland bröllopsinbjudningar och vita panelväggar har jag mitt egna lilla krypin. Här kan jag sitta med ljusinsläpp från två fönster och med sjön som tavla att vila ögonen emot. Här kan jag låta kreativiteten få finnas precis så mycket som den vill, och det gör den. Min egna lilla värld, den känns alldeles rätt. Jag tänker vila här, på min svarta favoritstol, och skriva om livet till bilderna som talar. Skapa med mitt egna språk. 
 
 
 
Måndagsord.
 
 
Måndag.
 
 
Sommartid, vänner. Jag har lite problem med den där timmen vi förlorade, låg vaken länge och stirrade ut i mörkret igår kväll, men det är ju fantastiskt skönt att kvällarna blir ljusare nu. 
  Jag sitter fast i något slags mellanläge, ungefär som våren. Jag vet, så himla tjatig, jag kan inte hjälpa det.   Jag plockar någa kvistar i trädgården, videungen är ju helt underbar just nu! I övrigt funderar jag på påskpynt, men det är alldeles för färgglatt och fjädrigt i butikerna, lite ris i all sin enkelhet får pryda hallen denna vecka. Jag fick även med mig vita pärhyacinter och påskliljor från blomsterhandlaren tidigare idag.
Så nu är jag så redo jag kan bli, alltså. 
 
Var dig själv.
 
 
 
 
 Och ibland finner jag inspirationen i de allra första vitsipporna. När jag står där framför kameran så lever jag upp lite mer. Skapar och tänker att det får bli vad det blir. Ibland har jag en klar bild av vad jag vill förmedla. Jag kände mig poetisk igår. Jag gick dit jag går varje vår för att se om de kommit, de allra första. Över bäcken där det forsar hårt över stenar och grenar, vattnet från skogen. Snubblar till bland några nedsågade björkar och skrattar för mig själv. Och ett glädjetjut, som jag inte kan beskriva med ord när jag ser de där vita och gröna små bladen sträcka sig mot himlen från den gråbruna bakgrunden under dem. Naturen.
Jag plockar några, stannar upp och drar in doften av vår.