Att bara få finnas.
 
 
 
 
 
 
 
Den här veckan började med en timme hos kuratorn. Fint ändå, även om kroppen var trött efter helgjobb. Vi pratade lite om trötthet och om den där lilla gnistan jag tappat nånstans, att den fortfarande brinner om än lite svagare. Jag behöver göra saker som ger mig glädje och energi och en sak som fattas mig lite är glöden för fotografering. Och skrift. Två av de saker jag behöver, min plats för återhämtning och påfylland. Och ibland kan det faktiskt handla om att bara göra det, även om jag vill lämna kameran hemma. Jag griper efter alla strån jag kan för att inte tappa mig själv och igår var septemberkvällen magisk och jag fick pirr i magen och så stannade vi hos kossorna en lång stund. Så fina, färgen på deras pälsar smälte ihop med hösten och i dessa stunder får jag en klump i bröstet av kärlek. Ren kärlek. Och kanske är det det mest rogivande som finns att studera djur i naturen. Så stilla på något vis. De idisslar sitt gräs och följer oss nyfiket i blicken.  
Så istället för att spara dessa bilder utan att posta dom så gör jag det bara. Jag skriver och jag fotograferar,för mig just nu. För min själ och mitt mående. Tack livet. 
Söndagsglimtar.
 
 
 
Söndagskväll i skogen. Vi dricker kaffe i tystnaden och så väntar han tålmodigt på att jag ska bli klar med allt det där jag brukar göra när kreativiteten tar över. Ikväll är ljuset magiskt och jag jagar solstrålarna mellan träden. Han bara ler när jag rabblar på om hur vackert det är, just här. Vi sitter en stund och pratar om helgen och att det redan är söndag. Tiden, aldrig stilla. Imorgon lämnar jag 20-nånting åldern och helgen har varit lagom festlig med mina allra närmsta och jag känner mig älskad och varm i själen. 
Den här veckan har jag..
 
 
Jag har vågat be om hjälp. Och i måndags satt jag i ett rum med en kurator lättade hjärtat en aning. Där tänker jag fortsätta och det är så viktigt det där, att faktiskt våga säga högt, framförallt för sig själv, att det finns saker i livet man behöver hjälp med. Att det kan bli för tungt att bära allting själv. 
 
 
Jag har tänkt på hur fort timmarna går i skogen. En timme blir plötsligt fyra och sedan har man nästan hur mycket svamp som helst att rensa. Här i skogen är vi så lika, jag och mamma. Som barn på julafton ropar vi mellan träden till varandra. Svamplyckan. Och så skrattar vi. 
 
 
Jag har haft tid med finaste tjejerna jag vet. När det börjar regna tar vi skydd under träden och sedan jagar vi  regnbågar och kramas ikapp tiden. 
 
 
 
Jag har studerat naturen och hur fort den byter skepnad. Jag känner mig ändå vän med mörkret och tystnaden. Lugnet och känslan av att det är okej. Jag är ett höstbarn och september är min månad. Den för någon slags nystart och ny inspiration med sig. Jag hoppas ni vill stanna här i min värld och ta del av det jag älskar. 
 
 
Hoppas ni har en fin vecka!