Hemma.
 
 
 
Vi går längs vägen som är kantad av lupiner och där kossorna nyfiket följer våra steg. Tänk att jag bor här. Platsen som varit hemma i över sju år nu. Tiden innan känns som ett helt annat liv, det är så mycket som förändras och jag skräms ibland av hur fort det faktiskt går. Vi pratar om semester och om allt det där, men kvällar som dessa, det är dom som ger mig pirr i bröstet av förväntan och när jag stannar och pratar med kossorna hör jag min man i bakgrunden  - "Nu är frun lycklig." 
 
 
 
 
 
Onsdagsord.
 
 
Efter dagar av envist regn vaknar jag till klarblå himmel. Doften av skog och blommor slår emot mig på morgonpromenaden med vovvarna och jag påminns om varför jag älskar sommarregn. 
Startar dagen i skogen med fågelsång och vindarna är varma. 
Kanske kommer sommaren nu, på riktigt. Jag längtar lite framåt, det finns så mycket därframme som jag vill uppleva. Och samtidigt står jag i sovrumsfönstret på kvällarna och vill ut i sommarnätterna, dom är som allra vackrast precis just nu.  Tiden är viktig att ta till vara på, som att försöka få de timmars sömn jag behöver. Idag borde jag göra en del vardagliga saker, men jag väljer en bok i solen. Små prioriteringar. Små stunder för lycka. Som att denna onsdagsförmiddag är ledig. Att jag fick starta den på bästa sätt. 
 
 
 
Att försöka börja där jag slutade.
 
Jag har velat lite förstår ni. Velat om den här platsen, om den ska fortsätta eller om jag ska sätta punkt. Jag har spenderat tid på instagram och jag känner att det är något som saknas. Mina ord. Mina tankar och mina bilder i ett annat format. Jag har känt mig lite tom, faktiskt. Min kreativa ådra behöver något mer, även om läsarantal och sådana saker har sjunkit så kan den här bloggen få fortsätta ändå, inte med sagt att jag inte älskar när ni finns här med mig, såklart. Det är den trådan, tråden mellan oss jag saknar. 
 

 
I april längtade jag. I ett ända känslomässigt virrvarr längtade jag så mycket efter sommar att jag knappt stod ut. Längtan efter lugn och doften av syren. Jag står i kvällssolen efter en hel dags regnande och känner att det är nu det händer. Jag måste stanna lite här och känna in. Grannskotten är klädda i regndroppar, solen skiner mellan träden och jag vill gråta. För skogen ser ut som en tavla av vackraste grönt och jag har som alltid känslorna utanpå kroppen. 
 
De allra första försommardagarna har sett ut såhär; 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hoppas ni har det fint! Vi hörs snart igen.