Kvällarna i juni.
 
 
 
 
 
Junikvällar. När vinden mojnar och ljuset stannar länge. När jag inte vill gå in och när orden känns små. Där i stunden vill jag stanna och låta tystnaden få rum. 
 
 
Midsommarhelg.
 
 
Vi plockar blommor i kvällssolen, jag och Binja. Jag är genomförkyld, knottbiten och trött. Men det är ändå magiskt, den där kvällen innan. Vi pysslar en stund, och hon är alltid med mig. 
 
 
Och innan hon hinner reagera har hon en krans på huvudet och jag knäpper den här bilden. 
 
 
På midsommarafton befinner vid oss plötsligt på en brygga i Tällberg. Jag måste åka tillbaka dit. Det skönaste den här resan var ändå att kameran mestadels fick ligga kvar i väskan. Det där med att uppleva en plats utan att fotografera hela tiden kan vara himla skönt. Nästa gång ska jag fota alla röda hus med vita knutar. Här var det människor i folkdräkter och hattar. Svenska flaggan i topp överallt och efter vägkanterna gick sommarklädda i alla åldrar och plockade blommor. Kanske så svenskt det kan bli, så vackert! 
 
 
Midsommardagen var bilresa hem och 3 timmar sömn på soffan. Jag går barfota i trädgården och plockar blommor. Fotar ett stilleben och jag det är i dessa stunder jag kommer på mig själv med att försvinna helt i min egna värld. Det är som terapi för hela mitt väsen. 
 
 
Tack livet, för den här helgen. 
 
Hemma.
 
 
 
Vi går längs vägen som är kantad av lupiner och där kossorna nyfiket följer våra steg. Tänk att jag bor här. Platsen som varit hemma i över sju år nu. Tiden innan känns som ett helt annat liv, det är så mycket som förändras och jag skräms ibland av hur fort det faktiskt går. Vi pratar om semester och om allt det där, men kvällar som dessa, det är dom som ger mig pirr i bröstet av förväntan och när jag stannar och pratar med kossorna hör jag min man i bakgrunden  - "Nu är frun lycklig."