Vitsippor och vårkänslor.
 
Efter jobbet idag fick jag besök av mina favorittjejer. När vi legat i soffan en stund med banan och hallon - smoothie i kurrande magar drog vi på oss gummistövlarna igen och njöt av strålande vårsol. Över bäckar och leriga åkrar lekte vi indianer och sökte efter vitsippor. 
 
 
Och lyckan i att hitta den där lilla, lilla vita blomman som sträcker sig mot himlen. Både jag och Elsa skrek rakt ut och med ivriga fingrar plockar hon den och då påminner hon mig om mig själv. Så himla mycket. 
 
 
Lilla Lovis är inte så liten längre och jag blir varm i hjärtat av att dom här tjejerna är en del av mitt liv.
 
 
Klockan rinner iväg och så skiljs vi åt med kramar, slängpussar genom bilrutor och jag känner är sådär skönt trött i både huvud och kropp. Hjärtat har tänt i kaminen och jag ska bara sitta här en stund och inte göra någonting mer. Tack, våren. För att du äntligen, äntligen ger hopp. 
 
 
Det är vår i skogen.
 
 
 
 
 
 
Varje år vid den här tiden hörni, hur mycket kan man längta efter grönska?
Jag går i skogen där regndropparna hänger tungt på granarna, där letar jag febrilt efter vårtecken. Tussilago, snödroppar och sången från koltrasten. Tre saker som skänker så mycket glädje just nu. 
 
 
 
 
Hemma.
 
 
 
Några glimtar från vårat hem. 
 
Jag vårstädar, längtar efter värmen och tänker att den här våren aldrig kommer att komma till oss. Men jag känner att inspirationen och kraften börjar komma tillbaka till mig. Jag saknar den här platsen, även om den är ganska tyst just nu. Jag tycker ju verkligen om instagram, men det saknas en plats för mina tankar och ord, känslan av att  nå ut på ett annat plan, ni vet. Är ni kvar här hos mig? Hur har ni det? 
 
Glöm inte hjärtat om ni gillar.