En gammal bild med ny känsla.
 
 
Jag finner ofta mig själv sitta med foton som är flera år gamla. Lite som terapi för min rastlösa själ. Det hinner hända en del under dessa år, man utvecklas och hittar sitt egna bildspråk/stil. Jag älskar den här bilden.
Till höger med ny redigering. 
 
En vecka i mitt liv.
 
Flygrädsla i veckor innan, men jag gjorde det. När planet väl kommit upp över molnen blir jag alltid lika fascinerad, mållös och benen darrar. Såndär bubblig, skräckblandad förtjusning. Känslan att vara påväg.
 
 
Världens finaste kusin i solnedgång. 
 
 
 
 
 
Med båt for vi ut mot kritvita stränder, grottor och sköldpaddor. Magiskt! 
 
 
Katter och små gränder. Fotografen i mig visste inte åt vilket håll att titta. 
 
 
En kvällspromenad i området med sällskap av ännu en katt. 
 
 
 En vecka i mitt liv tillsammans med två av mina bästa människor.  Det vilar många känslor i min kropp, det har tagit mig några dagar att landa här hemma bland grantoppar och regnstänk. För bara några dagar sedan slog hjärtat dubbelt för allt det vackra gröna och blåa, kontrasterna mot vad jag är van vid. Havet, saltvatten och solbränd hud. En resa som kom precis när den var som mest behövlig. Skratten ekar i hjärtat som ett minne jag vill spara undan för alltid. Dom där två, kärlek. 
Zakynthos, jag hoppas vi ses igen, någon gång. 
 
Den allra sista söndagen i februari.
 
 
 
 
 
 
Söndagsmorgon med alldeles för stora raggsockor mot kalla trädgolv. Innan jag riktigt vaknat kokar jag kaffe och lovar skogspromenad i dimman till två tjejer som trycker vid ytterdörren. Tankarna får vandra fritt och jag lyssnar helst på fåglarna som kvittrar om vår. Det vilar en sån tacksamhet i mig över att ljuset äntligen är här. Igen. Så tacksam över den här ljusa, lugna och sista söndagsmorgonen i februari. För mig är mars den allra första, riktiga vårmånaden. Nu är det på riktigt tillåtet att börja längta lite. Jag startar en tvätt och hjärtat kommer hem med vita tulpaner och kysser mig fjäderlätt i pannan, med en känsla bara han kan ge.