En helg i maj. Efter regnet.
 
En kväll i helgen när åskan och skyfallen lämnade naturen i vackraste dimma och med luft som kändes lättare att andas. Jag tog kvällspromenaden med Binja sent och jag hade svårt att vända hem. Jag lockade till mig kossorna och fick klappa mulen. Magiskt. Faktiskt. Jag återanvänder det ordet jag vet inte hur många gånger. 
 
 
Midsommarblomsterna är som allra vackrast nu och det känns lite galet att det bara är i början av juni. 
 
 
Tänk att jag har allt det här alldeles utanför dörren. Hemma. 
 
 
Imorgon är det redan onsdag och jag har några dagars jobb framför mig innan jag hoppar på tåget till min vän Maria. Ser fram emot det himla mycket nu, att få umgås med någon likasinnad.
Önskar vi bodde närmre varann.