September, Kindlahöjden och pyttipanna vid en sjö.
Naturreservatet Kindlahöjden. Det är alltid magsikt att komma hit. Jag älskar det höga höjderna. Vi packade mat och kaffe och drog med oss vänner hit. En lördag i september.
Att ta mig upp i tornet tar mig alltid lite emot, jag får svindel och knänen darrar lite (promenaden upp till själva tornet kan få vilka knän som helst att darra lite), men det är alltid, alltid värt det när jag väl kommit upp för sista trappstegen. Det är få platser som slår denna vy.
Det var första gången Binja var med hit och hon älskar nya ställen, full av energi och det är så kul att kunna ta med henne överallt. (Nästan).
Kaffe och bulle är ett måste. Likaså vila benen lite och njuta av att bara vara här.
Denna gången tog vi den korta svängen från Rasbacken men andra gånger jag varit här vandrar jag från Klosstjärn. Hur som helst är det fantastiskt fin natur på vägen upp.
Skogen här har något alldeles särskilt, jag vet inte vad det är. Jag blir så lugn.
Vi balanserar över rötter, stenar och spångar.
Och så kommer trattkantarellerna med full fart. Jag hade inget att plocka i men oj, som jag längtat. Snart!
Lycklig hund på bästa stället.
När vi tagit oss ned igen stannade vi vid en sjö i närheten för att laga mat på våran Muurikka. Hur är det möjligt att något kan smaka så mycket bättre utomhus? Gräddstuvad pyttipanna, stekt ägg och lantbröd? Efteråt önskade vi oss en varsin hängmatta mellan träden för en tupplur men vi styrde bilarna hemåt och vi, vi somnade på soffan och sedan var kvällen redan här.
Tack livet för denna dag.
Så vackra bilder! Utflykten låter härligt och får mig att längta ännu mer ut till skogen.