Ögonblick från 2017
Jag blir lika pirrig i magen varje gång jag kommer till ett nytt land. Lika förvånad varje gång att jag faktiskt vågade. Från flygskräck till mer blandad panik av -alla känslor utanpå kroppen, lycka. Att upptäcka nya platser har blivit något jag vill göra mer av. Jag har världens lugnaste, tryggaste man som i varje rätt ögonblick tar min hand och klämmer den hårt. Här vandrar vi folktäta gator i Prag ,där dom gick all in på julen och jag förälskade mig totalt i vackra hus och kyrkor.
Stunderna med dom här två. Den här från en tidig morgon i den första frosten. När hösten är alldeles ny och vi stannar ute länge i den kalla, höga luften. Den här tiden när jag vaknar till liv på riktigt.
Jag fotograferar min lillebror i oktobersol och jag älskar den här. Han är en tänkare och ser ofta allvarlig ut. Men gud vad han är rolig. På riktigt den roligaste jag vet.
Septembersöndag uppe på toppen av skogen och jag hoppar mellan träden och tänker att det inte kan bli vackrare än såhär. Vi dricker kaffe och jag lägger mitt huvud mot hans axel och vi sitter så en stund. En solnedgång som sätter sig i hjärtat och jag minns den så väl.
Och så har jag eftermiddag med tre favoritmänniskor. Vi kramas ikapp tiden vi varit isär och så tar vi skydd mot regnet där under träden och jagar regnbågar påvägen hem till kaffet och kakorna.
Höstens alla turer till skogen. Vilket svampår vi fick! Jag och mamma, vi har tappat räkningen på hur många gånger vi gav oss ut och jag hör morfars ord i huvudet- " Vad ska ni egentligen göra med all svamp?"
Det här är min kusin, Sofie. På en strand i Grekland där vi åt chips till lunch och skrattade tills vi inte fick luft. Värmen var galen och några av årets favoritminnen finns precis här. Tillsammans med henne och min faster.
En sommardag möter jag ett litet, litet råddjur och jag kände tårarna bränna. Magiskt.
Vi åker mot skogen och kaffet är varmt i termosen. Skogvägar och sommar. Vi tittar efter älg men oftast håller de sig gömda eller så är vi alltid för tidigt ute. Det är barndom i mitt minne och jag värdesätter den varma känslan så väl. Det är något alldeles särskilt med just den här skogen. Jag älskar den.
Midsommar. Jag är förkyld och binder kransar. Vi slåss mot knotten och stannar ute med ljuset. Jag vill inte missa en sekund av sommar.
En favoritbild från en tidig morgon med dimma och små vitsippor. Jag minns det så väl. Det var första morgonen jag kände vindar av värme. Det tände något i mig och inspirationen hade inga gränser.
Jag fotograferade ett bröllop där spets mötte betong och mitt fotografhjärta slog frivolter.
Världens finaste hund fyllde ett år och vi firade med leverpastej och partyhatt. Jag antar att jag var mer exalterad än födelsedagsbarnet.
Jag hade tid med en lika kreativ vän som jag själv och dessa stunder betyder så mycket för mig. Ibland känner man sig lite ensam i att vara kreativ. Jag fick vårkänslor i februari och hade svårt att sålla bland alla känslor.
Jag tog det här porträttet på Frida och den är fortfarande en favorit i mitt hjärta. En marsdag, så nära våren att vi kunde känna den mot ansiktet.
Jag fyllde 30 och hade en underbar kväll med mina allra bästa i våran blivande, ej klara, gäststuga.
Vi har mer utetid än vad jag kan räkna upp. Kanske kommer det ett inlägg med naturfavoriter i ett eget inlägg.
Om gillar, hjärta gärna.
Vilken underbar sammanfattning på ett liv som likt alla våra andras är fullt av kontraster. Tror att det är just det livet handlar om små stunder av närvaro, små stunder som i sin helhet blir det magiska människor liv vi kallar vårt ❤️ tack för dina ord!