Den här veckan har jag..
Jag har vågat be om hjälp. Och i måndags satt jag i ett rum med en kurator lättade hjärtat en aning. Där tänker jag fortsätta och det är så viktigt det där, att faktiskt våga säga högt, framförallt för sig själv, att det finns saker i livet man behöver hjälp med. Att det kan bli för tungt att bära allting själv.
Jag har tänkt på hur fort timmarna går i skogen. En timme blir plötsligt fyra och sedan har man nästan hur mycket svamp som helst att rensa. Här i skogen är vi så lika, jag och mamma. Som barn på julafton ropar vi mellan träden till varandra. Svamplyckan. Och så skrattar vi.
Jag har haft tid med finaste tjejerna jag vet. När det börjar regna tar vi skydd under träden och sedan jagar vi regnbågar och kramas ikapp tiden.
Jag har studerat naturen och hur fort den byter skepnad. Jag känner mig ändå vän med mörkret och tystnaden. Lugnet och känslan av att det är okej. Jag är ett höstbarn och september är min månad. Den för någon slags nystart och ny inspiration med sig. Jag hoppas ni vill stanna här i min värld och ta del av det jag älskar.
Hoppas ni har en fin vecka!
Det är så viktigt att prata om psykisk ohälsa, likväl som man talar om fysiska krämpor! Skönt att du nu har fått stöd, hoppas det hjälper dig!