Att plötsligt ha september.
 
 
 
 
 
Jag somnar tidigt och vaknar tidigt. Innan jag riktigt hunnit säga farväl till augusti står jag plötsligt i septemberdimman. Luften är kall och fuktig och vart jag än tittar ser jag vackra spindelnät. Vi stannar ute tills solen kämpat sig genom dimman och plötsligt är den borta, lika fort som den kommit. Hösten är här och jag älskar det med varje cell i kroppen. Det är något med våren, och det är något med hösten, som väcker alla mina sinnen till liv. Och det är den allra tidigaste timman, när ingen annan är vaken, som är den allra vackraste timman. Vill inte missa en enda sekund. 
#1 - Emma

Precis så. Jag är också vaken, men inte just vid din vackra rönn-häck...