Angelica Rosengren

 

Jag har velat lite förstår ni. Velat om den här platsen, om den ska fortsätta eller om jag ska sätta punkt. Jag har spenderat tid på instagram och jag känner att det är något som saknas. Mina ord. Mina tankar och mina bilder i ett annat format. Jag har känt mig lite tom, faktiskt. Min kreativa ådra behöver något mer, även om läsarantal och sådana saker har sjunkit så kan den här bloggen få fortsätta ändå, inte med sagt att jag inte älskar när ni finns här med mig, såklart. Det är den trådan, tråden mellan oss jag saknar. 

 

 

I april längtade jag. I ett ända känslomässigt virrvarr längtade jag så mycket efter sommar att jag knappt stod ut. Längtan efter lugn och doften av syren. Jag står i kvällssolen efter en hel dags regnande och känner att det är nu det händer. Jag måste stanna lite här och känna in. Grannskotten är klädda i regndroppar, solen skiner mellan träden och jag vill gråta. För skogen ser ut som en tavla av vackraste grönt och jag har som alltid känslorna utanpå kroppen. 

 

De allra första försommardagarna har sett ut såhär;