Angelica Rosengren

 

 

 

Det finns få människor som får mig att skratta som min lillebror, sådär så det gör ont i magen och tårarna rinner.  Det har varit soligt några dagar men det var först idag jag kände att jag verkligen ville vara utomhus. Jag har varit så bedövande trött, att jag dragit ner persiennerna och sovit bort de flesta eftermiddagarna. Idag tog vi med oss kaffe och fika till en sjö i närheten där tystnaden var slående och solen knappt orkade sig upp över trädtopparna, och det verkligen kändes i hela kroppen att vintern är på väg. Den här söndagen, jag sparar undan den i hjärtat och ska tänka på den i novembermörkret. ♥