Att faktiskt våga prata om det som gör ont.

 
 
Jag trodde inte att det skulle kännas så svårt att prata om saker som varit, som till viss del ligger kvar och skaver. Som en tunn sårskorpa, lätt att klia sönder, många gånger om. Jag är rädd. Så in i nordens rädd för vakna upp en dag och inse att jag inte älskat mig själv den tiden jag fanns här. Att jag gjort saker för andras skull.  Jag har varit där, långt nere i självförakt, bantning och svält. Åtaliga timmar på skoltoaletter och i skogen, med röda, nariga knogar då dom skavde emot tänderna alla dom gånger jag inte kunde behålla maten jag åt. Då jag inte ville. Alla gånger jag sagt jag mår bra när tårarna bränt som eld. När jag lurade alla i min närhet.  Redan i mellanstadiet, när jag fortafarande lekte med mina barbiedockor bakom stängda dörrar, så fanns tankar om min kropp. Att min kropp var fel och inte tillräcklig. Min familj och min släkt har alltid jagat efter någon slags kroppslig perfektion, jag säger det utan att döma. Utan att lägga någon skuld på någon, jag tror inte att de visste bättre. Tänk om jag kunde få prata med mitt 12 åriga jag.. Krama om den lilla tjejen.  Min mamma har genomgått en gastric by pass, jag har varit rädd att jag själv ska hamna där. Jag har vägt 120kg, bantat ner mig till 70, gått upp till 99 och nu står jag med andan i halsen, men vågen har jag kastat ut. Jag har styrketränat, trodde mig ha hittat min väg till lycka, den var där en stund, lyckan.  Tills dess att min hjärna tog över. Det var ca 10 månader sen det bara tog tvärstopp och sen dess har jag inte rört en vikt eller satt min fot på gymet.. Jag fann mig själv återigen med att laborera med min mat. Ansåg att jag borde äta mindre, ville att mina muskler skulle synas. Att jag var pigg, stark och mådde bra precis innan dessa tankar tog vid struntade jag i. Jag tänkte att jag också borde "deffa", som alla andra och så blev jag besatt. Igen. Och så tappade jag orken. Jag har fortfarande tappat orken. Jag ville skrika. Jag vill skrika.  Att det här inte är för mig. Att jag bara vill få vara nöjd med mig själv. Att det bara är min kropp och att den ser ut såhär. Det är bara en kropp. Det finns inget värde i den mer än att den är fantastisk! Den är det. Den är bara mitt skal. Just nu vill jag bara hitta tillbaka till glädjen den gav mig när jag orkade springa och endorfinerna gav mig vardaglig, lycklig puls. Endorfiner bara för mig. För att jag ville springa. Jag är så obotligt trött på kroppshets att jag vill kräkas på alla inslag som påminner mig om den. Varje dag. Och dessa känslor bottnar nånstans där inne, som djupt satta spår i själen. Och jag vill inte mer. Jag tänker att min kropp är fantastisk. Och nåndag, snart, ska jag snöra på mig skorna och prova. Liter i taget. För det är min själ värd. Den är värd kravlösa endorfiner. Kravlös rörelse. Kravlös kärlek till mig själv. Jag är jag och det räcker så. Det räcker så in i helvete mycket.. ♥
 
 
Visa fler inlägg