Onsdagsord.
Jag hade tänkt att inte börja det här inlägget med att prata om Corona och hela den här konstiga, smått skrämmande situationen om härjar. Men det är ju svårt att värja sig i all den här sociala medier karusellen. Jag väljer aktivt bort aftonbladet och diverse nyhetssajter, men håller mig uppdaterad såklart om läget. Försöker att inte scrolla runt för mycket just nu och spenderar än mer tid ute i skog och mark. Jag springer, jag går. Jag som jobbar inom vården går just nu hemifrån, till jobbet, till hemma och till skogen.
Så medans allt det här pågår så har jag börjat gå en vända runt växthuset varje dag. Jag ser att både kärleksört och pioner är påväg upp. Allt känns lite tidigt i år. I år blir det mycket tomater, gurka och spenat. Jag vill ha mycket basilika också, för jag kan ha ärligt ha basilika till allt. Älskar det. Vi ska även sätta potatis, och jag längtar efter att få sätta händerna i jorden. Tänker på sommarkvällarna när det mjuka ljuset sänker sig och jag kan gå ut och plocka färska grönsaker till middagen. Hur ljuvligt?
I somras var vi påväg hem från stockholm och stannade till här, jag tror om jag minns rätt att det var Norberg? Aja, hur som helst. Jag blev stående vid den här väggen och allt vackert som hade sin plats, i något slags kreativt kaos. Jag tog en bild för inspirationen sköt i höjden.
Ja, men hur fint?
Och så tänker jag lite på Gotland för vi skulle åkt dit nästa helg och bilat runt lite och firat våra 10 år tillsammans. Men det känns som att stanna hemma är det enda alternativet det känns lite tråkigt, såklart.
Det var några rader från mig denna onsdag.
Nu ska jag snöra på mig löpardojjorna och bege mig ut till skogen.