Den allra sista söndagen i februari.

 
 
 
 
 
 
Söndagsmorgon med alldeles för stora raggsockor mot kalla trädgolv. Innan jag riktigt vaknat kokar jag kaffe och lovar skogspromenad i dimman till två tjejer som trycker vid ytterdörren. Tankarna får vandra fritt och jag lyssnar helst på fåglarna som kvittrar om vår. Det vilar en sån tacksamhet i mig över att ljuset äntligen är här. Igen. Så tacksam över den här ljusa, lugna och sista söndagsmorgonen i februari. För mig är mars den allra första, riktiga vårmånaden. Nu är det på riktigt tillåtet att börja längta lite. Jag startar en tvätt och hjärtat kommer hem med vita tulpaner och kysser mig fjäderlätt i pannan, med en känsla bara han kan ge. 
Visa fler inlägg