Om löjtnantshjärtan och livet just nu.
Jag har tid tillsammans med min kusin och faster. Det är få människor som på riktigt kan få mig att gapskratta utan hejd som dom kan.
Jag stannar alltid till vid den här stugan i skogen. Där växer det löjtnantshjärtan.och jag tänker varje år att jag måste plantera egna. Det blir aldrig så. Men i år, kanske.
Det känns som jag redan nu har mer sommarkänslor och mer minnen från en sommar som inte ens har varit än, än vad jag hade förra året. Konstig känsla. Jag vill spara allt.
Jag tar av mig sandalerna och går barfota genom skogen. Det är fint.
Morgon och kväll är min tid. Jag känner mig lite som djuren i skogen och håller mig lite undan på dagen.
Min glada tjej som har åkt på eksem och badförbud. Tycker lite synd om henne.
Det händer något nytt i naturen varje dag nu. Jaf har nog aldrig varit med om att allting blommar och växer samtidigt. Hur som helst är det bedövande vackert och jag får inte nog.
Det är torsdag kväll och nu jag är ledig i tre dagar.
(Glöm inte hjärtat om ni gillar)
Åh jag vill ha den svartvita bilden på maskrosen på min vägg! SÅ FIN!