Att bara få finnas.
Den här veckan började med en timme hos kuratorn. Fint ändå, även om kroppen var trött efter helgjobb. Vi pratade lite om trötthet och om den där lilla gnistan jag tappat nånstans, att den fortfarande brinner om än lite svagare. Jag behöver göra saker som ger mig glädje och energi och en sak som fattas mig lite är glöden för fotografering. Och skrift. Två av de saker jag behöver, min plats för återhämtning och påfylland. Och ibland kan det faktiskt handla om att bara göra det, även om jag vill lämna kameran hemma. Jag griper efter alla strån jag kan för att inte tappa mig själv och igår var septemberkvällen magisk och jag fick pirr i magen och så stannade vi hos kossorna en lång stund. Så fina, färgen på deras pälsar smälte ihop med hösten och i dessa stunder får jag en klump i bröstet av kärlek. Ren kärlek. Och kanske är det det mest rogivande som finns att studera djur i naturen. Så stilla på något vis. De idisslar sitt gräs och följer oss nyfiket i blicken.
Så istället för att spara dessa bilder utan att posta dom så gör jag det bara. Jag skriver och jag fotograferar,för mig just nu. För min själ och mitt mående. Tack livet.
🙌🏼🙌🏼🙌🏼🙌🏼🙌🏼🙌🏼