Och ibland finner jag inspirationen i de allra första vitsipporna. När jag står där framför kameran så lever jag upp lite mer. Skapar och tänker att det får bli vad det blir. Ibland har jag en klar bild av vad jag vill förmedla. Jag kände mig poetisk igår. Jag gick dit jag går varje vår för att se om de kommit, de allra första. Över bäcken där det forsar hårt över stenar och grenar, vattnet från skogen. Snubblar till bland några nedsågade björkar och skrattar för mig själv. Och ett glädjetjut, som jag inte kan beskriva med ord när jag ser de där vita och gröna små bladen sträcka sig mot himlen från den gråbruna bakgrunden under dem. Naturen.
Det var det finaste på länge!