Några rader om livet.

 
 
 
 
När jag kommer hemåt känner jag den, doften. Grannen har gödslat åkern utanför och jag tänker genast att våren är här på riktigt. Det sticker lite i näsan och kanske är det inte den vackraste av dofter, men den finns där som ett tecken. Jag känner att ljuset är något annorlunda för var dag som går, ibland undrar jag om det bara är jag, ingen verkar riktigt se det jag ser. Det händer ofta. Det är en del av mig, de där extra känslorna jag verkar bära omkring på. Känslan av att känna saker på ett helt annat plan. Ta in saker på ett helt annat plan. Det finns både för och nackdelar, men fördelarna ger mig så mycket och just nu tar jag in allt vad varje dag ger. Att jag ibland känner så stark kan ge dagar där jag trivs bäst ensam, när jag blir tömd på energi och behöver hitta tillbaka till mig. Jag behöver ibland skriva helt osammanhängande, långa texter och jag tänker att det är dom som talar mest, även om det bara är jag som förstår.  
 
Och just nu..  
De små, gröna knopparna på träden som jag nuddar med fingertopparna, där i morgonljuset. Kaffedoften, ljudet av en ny morgon. Solen som nuddar vid trädtopparna på andra sidan sjön när jag ligger intrasslad i vita lakan och önskar att jag fick ligga kvar där en stund, med handen på hjärtats bröst innan han vaknar. Höra hur han frågar, som alltid, om jag sovit gott. Den där kyssen i pannan.
De ljusa, ljusa kvällarna. Klockan är i skrivande stund 20;27, och solen har precis gått ned där borta där solen lyser på morgonen. Jag går med raggsockor på knarrande trägolv. Huset är tyst. 
 
 
Filosofi | |
#1 - - Ebba Molin:

Då skriver så vacker så vackert.

Svar: Tack fina Ebba, blir alltid lika glad av dina ord. Kram
Angelica

#2 - - Victoria:

Verkligen fint. Jag tror att jag är en sån som du, som känner alla de där extra känslorna. Jag 'ser' naturen, precis som du verkar göra. Underbart! Kram

#3 - - Ninni:

Underbart vackert skildrat av hur det är att vara extra känslig. Jag lever och känner mitt liv på samma sätt som du. Vissa dofter kan göra knock-out på mig rent känslomässigt. Årstidsväxlingar kan vara hur tunga eller berikande som helst. Det är som att själen högvibrerar och man blir alldeles svag. Så sårbar på något sätt. Och att kunna se, se dessa små förändringar varje dag. Jag är så tacksam över detta. Varje kväll sitter jag i köksfönstret och spanar på just den där solnedgången, som är så unik för just den dagen, och suckar. En explosion av färger och mönster som aldrig upprepas. Jag är så glad över att känna naturen, ja hela världen på detta sätt. Jag tänker ofta på dessa personer som inte har förmågan till detta. Som njuter av livet på sitt vis men som ändå inte får uppleva detta. Detta, som i min värld är så viktigt. Skulle jag någon gång sluta att känna så här starkt så skulle det inte vara samma sak att leva. Förstå mig rätt! Dessa tidiga morgnar, när världen står helt still och naturen precis vaknat. Då doften av morgondagg och synen av solens första strålar tränger sig fram. Eller i stunden då solen just har gått ner och lämnat en färgsprakande akvarell på himlen och fåglarna flyger lågt. Ja då vill jag känna allt det här. För det är allt som räknas.

Du har förresten skrivandets gåva Angelica. Fortsätt att skriva! Du är fantastisk att sätta ord på känslor. Man blir berörd. Du är en klok, vacker gammal själ ♡

Kärlek.

#4 - - Johanna E:

Din blogg är så otroligt vacker, både i bild och text. Hit går jag när jag vill hitta lugnet och du lyckas alltid skänka mig det, tack! Verkligen ett stort tack!

Svar: Men så himla fint. Tack, så glad av dina ord. Kram
Angelica

#5 - - monica:

Vår vackra filosof <3 Att vara medvetet närvarande i nuet tror jag vi högkänsliga är bäst på ;) På gott o ont som sagt.

Upp